FRÅGOR TILL JEKS, KONSTNÄR OCH CURATOR


F.      Jeks, vad händer, och vem är du?

Jag är konstnär och har målat graffiti i cirka 30 år, ge och ta ett par år. De senaste åren har jag även arbetat som kurator och utställningstekniskt ansvarig. De senaste fem med konstutställningen Northern Lights, en utställningen i samarbete med Österåkers kommun. Och de senaste två åren tillsammans med konstnären Skize, tillsammans har vi arrangerat konstutställningen Gåsebäck graffiti. En utställning med ca 70 konstnärer och tusentals besökare. 



F.      Varför ”Back to Graffiti”?

Grunden till varför jag vill göra den här utställningen är för att jag vill visa vad graffiti handlar om. Graffiti är bokstäver. 


De sju, alltså de sju som jag har valt ut för att medverka i den här utställningen, har jag valt ut för att jag tycker att de är extremt bra på det de gör.

Allt för ofta i media, och i andra sammanhang, är det som om begreppet Graffiti gisslantas för att stå för någonting annat än vad jag tycker konstformen handlar om. Det är viktigt att ständigt kalibrera kompassen och justera den tillbaka, om så behövs.

Graffiti är bokstäver, och bokstäver har alltid varit den viktigaste inspirationskällan för mig. Bokstäver skapar mening och mening skapar kunskap. Och kunskap leder till betydelse som ger innehåll till det jag håller på med. Det handlar om ett slags system och om bokstävernas innebörd och tolkning, skulle man kunna säga.


F.      Är det viktigt att förstå vad det står?

Nej det är inte viktigt, åtminstone inte till att börja med. Det viktiga till att börja med är att se hur bokstäverna harmoniserar tillsammans, att det ser bra ut. 


Hur lätt som helst kan man göra en ”färgschabracksmålning”, men är du en skicklig målare ska du även kunna utföra en enkel målning med finess. Det är oerhört skickligt att med så få medel som möjligt måla ”cleant” där stilen talar sitt direkta språk, som med en ”Silver piece” t.ex. En målare måste kunna göra bokstäver enbart genom att använda sköna linjer. 


F.     Är bokstäver viktigare än figurer?


Bokstäver är tveklöst viktigare än figurer. Tänk på 1800-talets landskapsmåleri, där man använde figurer och kossor som staffage för att ge höjd och kraft åt landskapet. På ett liknande sätt fungerar bokstäver i relation till figurer, bubblor och moln inom graffiti, som utfyllnad, ingenting annat.

Det har alltid varit populärt att måla figurer, karaktärer. Men karaktärer inom graffiti har alltid fungerat som ett komplement till bokstäverna. Karaktärerna har alltid varit sekundära i förhållande till bokstäverna. Inom graffiti är figurer till för att höja bokstävernas betydelse, ingenting annat. Konstnären Bates brukar säga : ”Letters first, Always!” Det är ett väldigt bra och talande citat.


F.    Hur skulle du beskriva utställningen i övrigt? 


Graffitimålare målar ofta i grupp och tillhör ofta en konstnärsgrupp. Det är det som är lite grejen med den här utställningen, själva gruppen. Vi tillhör vanligtvis inte samma konstnärsgrupp, men nu när vi arbetar tillsammans är vi tydligt en grupp som arbetar på plats i utställningen. Samtliga deltagare har utgått ifrån byggnadens egna färger. Färgerna blir som ett slags koncept, eller som en röd tråd. 

Men självklart är det också en individuell skapandeprocess. Arbetet är individuellt i grupp skulle man kunna säga. Alla har varit fria att måla för sig själva, hur dom vill, med dessa gemensamt utvalda färger. Det är det som bildar helheten. Bokstäverna har fört oss tillsammans och färgerna har bundit oss samman, skulle man kunna säga.

Som besökare tror man säkert att vi har både skissat, planerat färger och målat allt tillsammans, men så är det inte. Vi har stått var och en för sig i olika rum, men ibland också kört tillsammans. Vi har roterat i rummen pratat och diskuterat former och färger, kombinationer, storlekar på målningar och perspektiv.


F.    Varför har du valt den här platsen? 


Alla som deltar i den här utställningen gillar att uppehålla sig i den här typen av miljöer, rivningsfasader, rivningshus, industribyggnader. Vi har en fascination för det ruinromantiska.


Gamla industilokaler i allmänhet är bra. Man slipper ofta grundera, underlaget är redan jämnt, och det finns ofta utmanande vinklar och stämningen är ofta rätt. Just i det här fallet är det särskilt kul för att vi efteråt kan välkomna en besökare in i just den här miljön, vår miljö.


Jag började själv springa i ödehus under tidigt 90-tal. Då ansågs det inte särskilt coolt. På 80-talet körde man ju inte ödehus. Hall of fame, väggar och tåg, var det som gällde, men inte ödehus.


F.    Går det att jämföra målandet i en tom industrifastighet med att måla på en öppen laglig vägg?


Nej, inte direkt, det är helt olika saker. Vi har förvisso fått tillåtelse att måla i det här fallet, men så är det ju sällan. Men kanske att det finns något bekant i känslan av förgänglighet. Men den känslan gäller ju andra sidan konstformen i allmänhet. Nej, det är bara en konstig jämförelse.

Graffiti är förgängligt. Och i ett rivningshus ska det vackra rivas och det är ju det man gillar. Att man arbetar med en engångsföreteelse. Betydelsen av känsla och helhet, omgivningen blir extremt påtaglig. Det är lite som att surfa. Man blir ett med vågen, hur den slår, vågens linje, naturen, omgivningen, rytmen och andra som gör samma sak på samma plats. En total närvaro.

Det första riktigt bra huset jag minns är från 1997. Akay bjöd med mig till Albano. Jag minns att jag då, för första gången, verkligen förstod känslan, och den känslan surfar jag fortfarande på. Den finns med mig än idag.


F.    Hur upptäcker man ett ödehus?


Det här huset i slakthusområdet är ju ingen sport, men ändå en bra symbol för ödehus i förhållande till konstformen. Byggnader som ska rivas står för en glömd tid. Den här byggnaden är ett gammalt slakteri. Och det känns helt rätt att hedra djuren som i den här byggnaden har uppgått i himlen. Vi hedrar på något sätt byggnadens arkitektur genom att måla i ett färgschema som redan finns i byggnaden. Det finns ingen metod i övrigt, det liksom bara händer.

Suprise, suprise, liksom. Hela idén om ödet och ödehusfilosofin har alltid legat mig nära. Ödet är en del av tillblivelseprocessen, själva utfallet. Det som sker, sker. Och det är det som är spännande med utställningen ”Back To Graffiti”, själva utfallet av den kollektiva handlingen.


Just den här konstellationen av målare har aldrig tidigare förekommit. Det blir flera konstverk, och tillsammans ett konstverk, som aldrig tidigare har visats. Resultatet blir därför väldigt spännande. Historiskt! 

Frågorna ställdes av Fredrik Anthony